Tillbaka och allt känns upp och ner...
Idag, idag i det perfekta vädret, solsken och lagom kallt, med en bra träning inför loppet och taggad skulle jag ha klickat i mina pjäxor i mina Fischer och stakat iväg med siktet mot Mora.
9 mil, tuffa, härliga men övervinnerliga mil.
Nu blev det inte så, istället kom ovännen Inflensa på besök förra söndagen och min uppladdning och förberedelse vändes till något annat.
Visst skulle jag bli frisk tänkte jag och inga problem för mej att åka Öppet spår om en vecka.
Levde på hoppet första dagarna, men så fick jag överge hoppet att bli frisk. Tänka bort, tänka om.
Tur i oturen hittade jag startplats till riktiga Vasaloppet nästa söndag och fick boka om min bussresa. Det kändes bra då, men med en nervös känsla inför infernot i starten. Rädd att få staven avknäckt eller bli omkull knuffat och överkörd i kaoset bland alla människor. Men överlever jag bara första backen så går nog resten bra iaf.
Idag kom en nedstämdheten, värk i lederna och mina bihålor gör lite ont.
Har kroppen tappat all ork? Måste få ut och testa min motor lite snart.
Ville bara tycka synd om mej och gråta.
Ville att någon peppade mej sa - Du fixar det nästa söndag. Du blir inte överkörd, dina stavar kommer hålla ända in i mål. Men ingen sa så och bad inte heller någon göra det.
Vet att när jag inte tränat regelbundet blir jag som deprimerad och nedstämd.
Träningen är både mitt uppåttjack och ger min kropp ro.
I morgon ska jag gå ut på en rejäl promenad utan värk i vare sig bihålor eller leder.
I morgon är en ny dag, i morgon är jag glad igen, i morgon är kroppen stark igen, i morgon....
På söndag då står jag på mina fina skidor i fädernes spår, från Sälen ända fram till målet i Mora.