Öppet farligt vatten
Har inte simmat så mycket sen i vintras. Simhallen hemma har varit stängd så simträningen har valts bort.
Men så i går blev det premiär ute.
Förra sommaren fastnade jag i sjögräs som jag först uppfattade som ett drivnät, vilket gjorde att paniken var nära under hela simningen tillbaka mot stranden.
Upplevelsen satt kvar djupare än jag trott, det fick jag befara när jag simmade igår. Kroppen var i flyktläge efter ett par simtag trots att min sambo fanns nära mig i vattnet i sin kajak. Kunde inte andas ordentligt, att titta under ytan kändes obehagligt, försökte fokusera bort alla jobbiga tankar. Men hjärnspökena pratade för högt inom mej och efter 25 m var jag uppe i maxpuls. Andningen var mer än anstränd. Fortsatte med lite bröstsim och ryggsim. På crawlingen igen med en ansträngd andning, ville bara upp och få åka hem. Men ville ändå inte bara sluta efter ett par 100m, vi hade ju åkt hit för att jag ville simma. När jag äntligen kom till badstrandssidan kändes det lite lugnare, fast vågorna var lite högre där. Fick ngr sjögräs mot mitt ben när jag närmade mig sanden och stranden. Snart var simningen över.
Kände en sorg över att den härliga glädje som jag känt för simningen i öppet vatten var borta.
Skulle min simning bli förpassad till badhus nu? Min sambo, som är en klok man, sa bra saker till mej på vägen hem och att jag inte skulle låta skräck känslan få ta över och att han skulle följa med mej i kajaken när jag ville, om de så var bara för en kort simning på 5 min. Vilken man jag har, helt underbar.
Men hur ska jag lyckas jaga bort spökena?
De som simmar i öppet vatten har väl inte haft någon skräck känsla för vatten som de måste brottas med?
I morse googlade på skräck för öppet vatten... Jag var visst inte ensam.
Hamnade tillslut på en blogg till en tjej som nyss fixat att ta sig över engelska kanalen.
Skrev några rader till henne och fick genast kloka stöttande ord och tips att hitta tillbaka till att simma i öppet vatten. Nu ska spökena bort !!